Depriverande

är det då jag sitter här borta och hör hur den ena efter den andra åker in på sjukhuset.

Den första som åkte in har troligast fått en propp i hjärnan, detta hände i början på förra veckan. Fick idag veta att dom har lättat på trycket i hjärnan och att det är stabilt. Han ligger nersövd till på fredag.
Han var förlamad på höger sida och talet var skadat men dom tror att allt ska återställa sig då nu trycket har släppt. Hans kompis håller mig informerad vilket känns skönt.

Sedan läser jag om gallstenar som ska opereras bort men som jag vet nu i alla fall mår mycket bättre efter operationen

Så har vi hon som har planerat in sin operation och opererades idag. Jag hoppas det bara blev titthål och att hon mår bra, men jag vet inte

Inlägg efteråt: Fick SMS att hon mår bra. *Pust*

Jag hoppas verkligen att alla blir jätte bra. Värst är det med han som ligger ned sövd.

Det är svårt när man bor 500 mil, fågel vägen, från alla. Inte för att jag kan göra något om jag varit i närheten men det känns mer maktlöst att vara så långt bort på nått sätt.

Åt andra hållet typ 700 mil, fågel vägen, finns en tjej som är hemma och tar hand om sin döende mamma och är jätte deprimerad hmm konstig va *ironisk för att jag skrev så knäppt*. Hon brukar chatta med mig över MSN och jag ska försöka trösta henne PÅ ENGELSKA. Förstå hur svårt det är att försöka skriva något uppmuntrande på engelska utan att det ska låta hel stelt. Det är nog svårt att försöka trösta folk på svenska över chatten.

Här kommer gnället: Nu får ni sluta upp att åka in på sjukan på det där viset. :) Cyber kram till alla sjuklingar.