Vänner???

Vänner har jag i Sverige men det hjälper ju inte här.

För mig är en vän en som man kan prata med och man känner liksom en gemenskap med utan egentligen behöva säga något.

Trodde i mitt enfald att vänner skulle jag nog kunna skaffa mig här, kanske är jag för kräsen då det gäller vänner men känner man inte den där gemenskapen eller man känner att dom är vän för att man har pengar och kan bjuda dom på saker då känner jag att det är inget jag vill ha.

Tjejerna på kontoret provade jag med men där var det att dom tyckte det är roligt att jag har fest så dom kan komma och dricka sprit gratis. När jag hörde att dom brukade ha tjejmiddag med film så sa jag att om det va okej så hänger jag gärna med på det. Har inte hört ett ord och jag vet att dom både har haft fester med sprit och middagar och filmkvällar men inte en fråga om jag vill komma. Däremot har dom frågat om inte jag ska ha fest snart... Varför det?

Sedan är det de andra "fruarna" på kontoret. En var totalt meningslöst att försöka prata med, antingen sov hon eller så orka hon inte fast mest är att hon förstår inte engelska och inte svenska heller. Kul....NOT. Eller så bor dom på tok för långt bort.

Nä det är väl bäst att hålla sig till cybervärlden och mailen, de roliga kedjebreven som kommer lite då och då.

Kanske någon tänker, men börja jobba då. Då träffar du ju folk i alla fall. MEN jag vill inte träffa folk varje dag. Jag är görigt less på att måste visa upp ett glatt jag varje dag vare sig man är glad eller inte och MÅSTA prata med folk varje dag.
Höga krav kanske men har man jobbat med att prata och ta hand om människor över halva livet blir i alla fall himla less.

Vänner kräver inte att man ska var där jämt och prata med dom jämt men finns tillgänglig och man själv finns tillgänglig för dom förstås.

Ska ta och kolla om det kommit något roligt mail, sedan drar jag täcket över huvudet eller ska jag städa. Den trogna vännen dammsugaren, utom då den är full för då vill den inget förren man gett den en tom påse.

Bristningsgränsen

Just nu känns det som om jag ska braka ihop när som helst eller snarare explodera i små atomer. Vet inte om det är vårtyngden som har lagt sig över mig eller vad det kan vara. Hmm kanske jag kommit i övergångsåldern.

Jag känner mig irriterad, grinig, ledsen och helt handlingsförlamad. I och för sig har jag har jag haft den känslan förut men det känns som om den blir liksom längre och längre och kommer tätare och tätare.

Det enda jag har lust att göra är att sova sova sova bort allt. Samtidigt känns det lite bortkastat att sova bort sitt liv men när kroppen ändå går i ultrarapid. Har provat med att göra så tråkiga saker som möjligt för att tycka att det är skönt och härligt att göra det jag gillar att göra i vanliga fall men NÄÄÄ, lugnet infinner sig inte.

Inte nog med att man känner den här tyngden jag är ju tung oxå och försöka ta tag i det känns totalt värdelös helst skulle jag vilja sätta mig i ett hörn och bara vräka i mig choklad och tycka JÄTTE mycket synd om mig.

Det lilla jag gör i vanliga fall känns oxå så jäkla meningslöst. Städa - ingen ser det. Tvätta - ingen märker det. Skriva - vem läser och om dom läser vad hjälper det? Måla - finns ingen inspiration till att måla å vad ska jag måla? Laga mat - den blir ju uppäten hmm det ska den ju bli förstås :P Spela spel själv - tråkigt i längden, vem ska man prata med om spelen? Gråta är meningslöst då ingen ser det och ser dom det är det de svullna ögonen som gör att man ser ännu värre ut än vanligt, fast svullna då är dom i alla fall inte rynkiga förstås...hmmm eller? Gå ut - till vad? Shoppa - ingen ide då det inte finns något att shoppa...jo det finns det väl men det är så meningslöst att köpa kläder då dom sitter som skit på en.

Så där ja nu har jag fått tycka synd om mig själv lite även här inte bara i hjärnan.