Explosions varning!

Jag beundrar min man som står ut med mig då jag får mina utbrott. Fast jag är inte sååå himla hemsk men jag känner att jag håller på att spricka av irritation.

Ja det gäller förstås samma person som i det tidigare inlägget. Det visade sig att sonen har kommit hit för att jobba...MEN HALLÅ...vart finns pengarna????

Jag tror faktiskt det tog hus i hel..te även hos min man, å när han blir arg då är det inte nådigt. Han är i vanliga fall på tok för snäll och säger aldrig ifrån.

När han fick mail om att elbosso sonen skulle börja jobba och jag kom med 50 11 frågor, som typ.
- Jaha till han finns det pengar men inte till oss?
- Kommer han oxå att åka till Thailand...ytterligare en kostnad??!!
- Varför har inte du fått veta det här?
osv osv

Idag hör jag min man ta upp allt det här med elbosso, och han lät så där otäckt arg.
Han sa till honom att han, alltså elbosso ska inte ens fråga honom om han behöver "matpengar" då dom andra får utan att bli tillfrågade utan han ska bara ge dom till honom. Men det är ju så att elbosso vet att min man är så jä..la snäll.

Min man tog även upp resan till Thailand, sonen som kommit hit och sa att vi hade ju gärna velat ta hit våran son oxå på lovet men det kan vi ju inte göra.

Han talade oxå om att nu när vi snart är nere på det minsta vi kan spendera så får vi väl ta och packa ihop våra saker och bege oss härifrån.

Man måste ju ha pengar för biljetter, frakt av saker, startkapital då man kommer till Sverige och de pengarna finns men vi vill ju inte börja nagga på dom.

Jag hoppas elbosso tog in det han sa, han brukar det men ibland verka inte hans hjärna fungera över huvud taget.

Det är himla påfrestande att ha det så här, kommer vi att kunna vara kvar? Kommer dom att slänga ut oss från lägenheten plötsligt en dag? Vad gör vi med möblerna om det blir hastigt så? Vart tar vi vägen under tiden? Ja många är frågorna och ibland ser jag ingen lösning på någonting men det brukar ju lösa sig när man väl hamnar i sittsen.

Sedan finns det ju naturliga förklaring till att jag reagerar så himla starkt, alltså istället för att bli arg känner jag mig alltså sprickfärdigt förba..ad. Det är den tiden på månaden, för i nästa sekund kan jag känna mig helt maktlös, deprimerad och ledsen.... vilket fall som helst håller jag på att explodera just nu i alla fall.

Arg, irriterad, förb...åhhh arg

Här om dagen blev jag så jäkla arg så jag höll på att spricka. Tur inte min man var hemma för då hade han fått allt över sig. Fast han fick en dust då han kom hem förstås :)men då hade jag lugnat ner mig så jag va bara lite irriterad liksom.



Först fick jag veta att det kommit in pengar till företaget genom att företaget betalat en del av en skuld som en av de anställda har, så han slipper sitta i fängelse å det är ju bra för han.

Bra tyckte jag då får vi lite lön så vi inte behöver hitta på gratis saker till besökarna som kommer. Lönen har vi inte sett skymten av MEN en av lägenheterna som vatten och elen var stäng pga obetalda räkningar betalades. Chefens son med kompis kommer....och det finns inte plats hos pappa för hans flickväns väninna bor där. Så till det finns det pengar. Väninnor och sonen.

Självklart förstår jag att han vill ha besök av sonen det vill jag oxå men jag har inte en chans att kunna betala biljetter till mina söner. Den som kommer han har betalt sin biljett själv.

Har sagt till min allt för snälla man att han får ta och säga till att vi behöver nöjespengar till sonen kommer.

Borttappat minne.

Nu menar jag inte att mitt minne är borttappat, hmm även om det kan nog vara det ibland, utan det gäller min mor.
En mor som biologiskt sätt är min mormor. Så nog om det.

Hon har i alla fall glömt mig. Inte helt och hållet men näst intill. OM hon har förträngt mig eller om hon verkligen har glömt mig pga sin senilitet vet jag inte.

När mina syskon pratar med henne så kan hon fråga efter mig men jag är ett litet barn.

Barnbarnen dom existerar inte alls.
Hon pratar om en son till min syster, men hon har ingen son, det är jag som har det.

Kanske någon funderar varför jag inte pratar själv med henne så beror det helt enkelt på att vi har rök ihop, för sista gången, för ca 1.5 år sedan, därför kan hon ha förträngt mig.

Ska jag vara ärlig så saknar jag inte henne, grymt kanske men den som känner henne och vet hur hon har varit mot mig förstår.

Nästan från det jag va nyfödd så adopterades jag av min mormor och morfar. Fick veta det då jag var 7 ungefär. Då började jag förstå varför jag gillade min syster så mycket och varför jag INTE var så gillad av min mor. Fast kanske inte just direkt då men näst intill i alla fall.

Jag var tydligen ett snällt barn tills jag vart 3, då började jag säga ifrån, vilket min "mor" INTE gillade. Barn ska vara snälla och tysta och absolut inte säga emot. :)

Jag har fortsatt att säga emot eller inte emot, men sagt vad jag tycker. OM jag tycker något annat än det den personen säger så säger jag det, fast inte om det skadar den personen vill säga.

Men jag måste väl erkänna att gillar jag inte personen så kan jag vara okänslig och säga även saker som kan göra ont på ett ofint sätt. Jag är nog en liten elak jä**l.

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag ska vara glad att hon tog hand om mig annars hade jag hamnat på barnhem...det visade sig att det var daghem, det fick jag veta för 1.5 år sedan. Men även fast det var barnhem så sa jag alltid att det har nog varit bättre där än "här".

Fick alltid ha ärvda omoderna kläder, som jag blev retad för, å jag menar verkligen OMODERNA. Jag talade om att jag blev retad för kläderna men det brydde hon sig inte om. Jag ska vara glad att jag har kläder på kroppen. Mina syskon dom fick inte mycket kläder bla bla bla. Näää, för då hade dom inte pengar heller, men pengar fanns det gott om under min uppväxt tid.

Nu menar jag inte att jag skulle bli bortskämd och ösas över med saker som jag ville ha men jag hade ju kunnat få lite moderna kläder i alla fall.

När jag talade om att jag blev retad i skolan, inte bara för kläderna, så sa hon att jag fick väl skylla mig själv. Brydde sig inte ett smack om vad det var, kanske det inte var mitt fel att jag blev mobbad, kanske det var den som mobbade som det var fel på men det va inte ens något att diskutera om. Oj nu upprepa jag mig från tidigare skrivande...hmm det där med minnet.

Kommer aldrig att glömma då jag fick sitta en hel lördags lunch och pina i mig en fiskgratäng som innehöll curry. Jag smakade på den och tyckte den smaka vedervärdigt MEN jag ska vara GLAD att jag fick mat. Åt jag inte upp den så kunde jag se i stjärnorna att jag skulle få någon julklapp. Jag mins att jag sa "Jag struntar i julklappen bara jag slipper äta". Å jag grät och grät för maten var verkligen vidrig. Jag hade dessutom inte lagt upp maten själv så det fanns massor på tallriken.

Efter det så kunde jag inte ens känna lukten av curry förren det vände i magen på mig. För ca. 10 år sedan började jag så smått äta mat med curry i och idag går det riktigt bra.

Nu skulle jag vilja tappa bort minnet för vissa saker. Vilket jag säkert har gjort oxå.
Finns vissa svaga minnen av, eller om någon har berättat det, att fast jag hade vänner hos mig så stod hon och skällde på mig och gärna nedvärdera mig.
Det hände oxå att jag åkte på en "örfil" eller en hårluggning när vänner såg på. Även uppe i tonåren då det verkligen va skämmit om föräldrarna visade sig över huvud taget.

Hon tyckte själv hon var en otroligt rolig och mysig mamma.

Sedan skulle jag alltid tänka på vad andra sa, alltså typ "Men vad ska grannarna säga?" "Så kan du ju inte säga/göra/se ut, tänk vad ska våra fina vänner säga?" mm mm. Det är faktiskt lite roligt för dom brydde sig inte så mycket så som hon trodde.

Konstiga är att när jag kom i tonåren och kom hem och hade både druckit och rökt så märkte hon inte ett jäkla dugg. Hände att jag stod och svaja i köket och ögonen gick säkert i kors men ICKE att hon märkte något, i alla fall sa hon inget. Det var ju ganska så ofta som jag festade, vardag som helg och rökte gjorde jag varenda dag.

Jag fick ofta vara hemma ensam då hon skulle upp till stugan och fiska. Det kunde ibland vara veckor som hon var borta. Kom hem en sväng och tvättade. Min far han jobbade borta på veckorna och när han kom hem till helgen då for han oxå upp till stugan.

Det va lite om tonåren. Ni ska inte tro att det blev bättre då jag flytta hemifrån och i första etappen 100 mil hemifrån.



Det tog hus i hel*te när jag blev gravid med första barnet och drog från pappan. Men det kan jag ta någon annan gång. Den här gången kan det räcka med skoltiden ;) Kan ju inte tråka ut läsarna allt för mycket, ja om det nu finns några läsare *fniss*.