Bristningsgränsen

Just nu känns det som om jag ska braka ihop när som helst eller snarare explodera i små atomer. Vet inte om det är vårtyngden som har lagt sig över mig eller vad det kan vara. Hmm kanske jag kommit i övergångsåldern.

Jag känner mig irriterad, grinig, ledsen och helt handlingsförlamad. I och för sig har jag har jag haft den känslan förut men det känns som om den blir liksom längre och längre och kommer tätare och tätare.

Det enda jag har lust att göra är att sova sova sova bort allt. Samtidigt känns det lite bortkastat att sova bort sitt liv men när kroppen ändå går i ultrarapid. Har provat med att göra så tråkiga saker som möjligt för att tycka att det är skönt och härligt att göra det jag gillar att göra i vanliga fall men NÄÄÄ, lugnet infinner sig inte.

Inte nog med att man känner den här tyngden jag är ju tung oxå och försöka ta tag i det känns totalt värdelös helst skulle jag vilja sätta mig i ett hörn och bara vräka i mig choklad och tycka JÄTTE mycket synd om mig.

Det lilla jag gör i vanliga fall känns oxå så jäkla meningslöst. Städa - ingen ser det. Tvätta - ingen märker det. Skriva - vem läser och om dom läser vad hjälper det? Måla - finns ingen inspiration till att måla å vad ska jag måla? Laga mat - den blir ju uppäten hmm det ska den ju bli förstås :P Spela spel själv - tråkigt i längden, vem ska man prata med om spelen? Gråta är meningslöst då ingen ser det och ser dom det är det de svullna ögonen som gör att man ser ännu värre ut än vanligt, fast svullna då är dom i alla fall inte rynkiga förstås...hmmm eller? Gå ut - till vad? Shoppa - ingen ide då det inte finns något att shoppa...jo det finns det väl men det är så meningslöst att köpa kläder då dom sitter som skit på en.

Så där ja nu har jag fått tycka synd om mig själv lite även här inte bara i hjärnan.